vänner

hellu!

kände det var dags för ett inlägg.
jag kom och tänka på för ett år sedan när kian döptes (mest för att världens sötaste mammi Andro påpekar det flitigt på sociala medel) när jag var nära på att missa hans dop för att jag var på fel plats vid rätt tid och det inte gick några bussar och ingen kunde sjutsa mig. då jag hade cyklat i klackskor och klätt mig det finaste jag kunde för det var något så himla viktigt för mig. slutade med att jag gick barfota hem och satt i parken och grät av ledsamhet. har nog faktiskt aldrig kännt mig så klumpig och liten. men efter dopet kom Moa och hämtade upp mig med hennes bil så jag i alla fall kunde vara med på fikat. har nog aldrig kännt mig så tacksam över att ha så fina vänner.

meningen med detta inlägg är att jag är omgiven av så fina människor att det inte riktigt är klokt att tänka på. samtidigt så har jag fått välja att avstå från vissa inte för att jag inte bryr mig utan för de inte gör. så eftersom jag inte har förmågan att vara långsur så kan jag komma på mig själv att skriva till dem för kärleken till dessa människor är inrotad förevigt. sen kommer man på att de har förmågan att vara långsura vilket skakar till en tillbaka till en verklighet som inte är ens egna. det är då man är så tacksam över att det finns människor där ute som inte sätter förväntningar, som tycker alla ens fel och blämmor är bara charmiga personlighetsprickar och som vad som än hände kommer glatt säga "gärna" när man bjuder in på té och allt är som förut. att älska med själen kallas det.

ni kommer alltid vara mina hjärtemänniskor även om jag inte hör av mig eller om inte ni gör det. men hoppas att ni vet om att ni är det!


hur som helst så saknar jag östersund lite. längtan ligger mycket att bara få ligga och gosa på elvis. trodde aldrig man kunde sakna en reptil så mycket <3