hej!
jag läste en väns blogg idag om just ämnet duktiga flickansyndromet. jag har länge tänkt på det och det är ingen slump att av de vänner jag känner som jobbar dubbelt är alla tjejer (bla) så tänkte ta upp min historia om denna smitta som patriarkatet spridit som en ångestsjukdom utan dess like för det är just vad det är. ren ångest.
jag har haft tur. mina föräldrar har alltid uppmuntrat mina talanger och stridit för mig när jag stack ut och lärarna bad mig att sticka in i ledet igen. har alltid haft lätt med nästan alla skolämnen och varit extra snabb på utvecklingen när det kommer till matte och bild. jag var en av de första i klassen som läste och läste svåra böcker. hade alltid en flock med tjejer runt min bänk som kollade på när jag ritade och i lågstadiet så var man noga med att vara först för att få sitt namn på just min teckning för att dem skulle vara den tjejen jag hade ritat.
tyvärr när man börjar bra så måste man hålla upp sin standard. låg man 4 matteböcker före alla de andra barnen så behöver man fortsätta så för annars blir man ifrågasatt. så det var exakt det jag gjorde. mest för att det var roligt att man kunde något och fick lära sig i godan ro utan att känna sig stressad över någon deadline. men viktigast av allt var just att höra att man var duktig på det.
den enda gången jag kände att skolan sög var under 5an då man var tvungen att lära sig Sveriges landskap, plugga in engelskaglosor eller de förbannade subjektiv, verb och allt annat svenskt onödigt. att trycka in har aldrig varit min grej och just därför så slank jag efter i dessa ämnen. är det så att jag har aspberger så kan detta vara förklaringen men från och med det året var jag inge bra på dessa ämnen. på något sätt har jag ändå varit smart och gått runt detta. alla glosförhör har jag sumpat såklart men det andra har jag ändå klarat mig på för det finns alltid andra vägar att ta. där av är jag känd som "tjejen som vill gå sin egna väg" eller "emma varför kan du inte bara göra uppgiften som jag bad dig att göra den" tjejen.
det var min skolgång i korta drag. nu när man gått dessa år så kan man se tillbaka på att jag gjorde ett grymt jobb då jag går ut med superbra betyg just för att jag kan gå runt och göra om allt på mitt egna vis. men det som står på papper är långt ifrån sanningen. det är en himla press på tjejer att de inte ska prata högt, får aldrig vara stökiga och jag kan inte räkna upp de gånger man fått så mycket mer ansvar än vad andra fått bara för att man spelat med i reglerna på gott och ont. jag såg "duktiga emma" som en fördel då jag kunde lätt slinkra förbi uppgifterna och gjorde det jag tyckte var roligt istl eller att man hade alltid ett förtroende till läraren.
dock så fick man mer press på sig på de ämnena man var dålig på och när man plötsligt inte förstod en grej i matteboken så var ångesten där och bet en. inte för att jag inte förstod för jag har alltid lärt mig att jag kan matte men måste lära mig förstå den logiska kopplingen. men när man inte förstår så får man inte hjälp av läraren lika snabbt för de har förväntningarna på en att man ska komma på det själv.
jag lider av duktiga flickan syndromet, inte bara under skoltid. av detta jag skrivit så känner jag inte en enda kille som upplevt desamma. det var alltid en tjej jag "tävlade" med om vem som var bäst. det var alltid tjejer som skulle ha koll på klassrummet när läraren gick ifrån. det är mina tjejvänner som går in i väggen av ren stress, och alla mina tjejvänner lider av ångest, stress eller depression. jag en av dem. första gången man låg i sängen och kunde inte röra sig fast det var skola glömmer man aldrig. det värsta var inte det utan att jag var "lat" och "oansvarig" som inte gick till skolan den dagen när jag alla andra dagar går dit.
alltså jag är så himla tacksam över min skolgång och de lärarna man hade i högstadiet och de flesta i gymnasiet har varit en extrafamilj för en och kommer alltid ha en plats i hjärtat och min familj är bäst men kan vi ge tjejer en paus? måste man känna att man sviker alla om man inte dyker upp när man inte vill, när man inte söker det jobbet som man fått tipsat om, när man inte kan driva alla projekt och växa upp i förtid, att man inte kan offra sitt liv för att sitta barnvakt till sina småsyskon, när man inte kommer hem med perfekta betyg, när man legat med en randomkille när man druckit, att man faktiskt får sjukdomar och mår dåligt över sig själv?
måste tjejer alltid bära titeln tjej kan man inte bara få vara människa ibland? (där av megatack till Konst För Tjejer. bara ett litet snabbt tack. ni är bäst!)
